Tja, det har väl både hänt mycket och inget alls sedan jag skrev sist. Vi har äntligen kommit igång och valla kontinuerligt och det känns väldigt bra. Ovis och jag har haft en första svacka i vallningen. Egentligen så har det kanske inte gått så dåligt men känslan har varit misslyckande varje gång vi åkt därifrån. Jag har hakat upp mig på de saker som inte fungerat istället för att se till det som gått bra. Den sköna känslan att få arbeta tillsammans med sin hund har inte funnits där, det känns som om vi stretat och dragit åt olika håll. Då vallningen är så ny för mig så har man ju heller inte många knep att ta till när något inte går som det ska och det blir en stor frustration. Frustrationen leder till irritation och irritationen leder till dåligt samvete över hunden då det absolut inte är hans fel att jag inte kan hjälpa honom att göra rätt. Vi har ändå kört på och bara försökt att hitta känslan igen och försöka arbeta bort det som jag inte vill ha. I lördags så fick jag hjälp från bästa M och Ovis fick ett ganska så långt och intensivt pass där vi verkligen arbetade igenom honom. I söndags så var vi ute själva en stund och då var plötsligt känslan där! Vi arbetade tillsammans jag och min hund! Visst får jag ta i och säga ifrån men övervägande så gjorde vi arbetet tillsammans, jag tjatar inte på honom utan kan säga till och sedan släppa – svart och vitt. Igår var det dags för lite vallningen igen och Ovis och jag började med att ta ner fåren från den stora bergiga delen av hagen till den delen av hagen som är helt plan. Det började inte superbra men efter en tillsägning och en uppgjord plan från min sida så gick det riktigt bra. Jag var alldeles för slapp från början och han fick göra mer som han ville, mer än vad jag tillåter när vi arbetar i fålla. Jag beslöt mig för att det inte är ok och efter det så gick det faktiskt riktigt fint. Han höll fåren till mig och jag backade nerför berget, jag bad honom lägga sig ibland för att inte trycka på för hårt vid de steniga partierna och det gjorde han jättefint så till slut var flocken nere i den hage där vi skulle fortsätta arbeta. Efter att vi pustat ett tag och Cilla och Swip hade tagit in fåren i fållan så var det vår tur igen. Ovis hade hittat en extra växel och tryckte på alldeles för hårt men förutom det så skötte han sig fint. Andra passet i fållan så hade växeln hamnat i normalläge igen och han jobbade mjukt och fint. Lite småmissar här och var men allt kan ju inte vara perfekt

Vallning är verkligen svårt, det är så många individer (får, hund och människa) som ska samspela men när man gör det är det helt underbart. Vi lär nog stöta på många fler svackor Ovis och jag men vetskapen om att vi åtminstone lyckats ta oss ur en är en stor tröst i sig. Skam den som ger sig!

Alfons min lilla olycksfågel har lyckats göra sig illa igen… Någon gång under söndagen så slets en stor bit utav ytan på trampdynan bort, ungefär som när man skalar en apelsin. Kan bara tänka mig hur ont det gör, stackarn. Nu är det bandage som gäller så hoppas jag på att det läker fort. Han linkar inte lika mycket nu så jag hoppas verkligen att den värsta smärtan lagt sig. I övrigt så är han pigg och glad som vanligt, kan inte fatta att han är 8 år bara…

Lille Sigge är från i söndags hos mina föräldrar ute på sjön. Där har han fullt upp med att passa och stjäla mat från min brors barn. Anledningen till att han får vara där nu och till jag börjar min semester är att jag fått klagomål från hyresvärden att hundarna ylar när jag är på jobbet och alla som har träffat Sigge vet väl vilka lungor han har. Sigge är den av mina hundar som ylar, Alfons skäller bara och Ovis försöker sig på att yla ibland men lyckas inte så bra. Så förhoppningsvis kan det vara lite lugnare i lägenheten nu när Sigge är på kollo. Det känns väldigt tomt utan honom men jag vet att han har det ännu bättre ute på ön där han har massor utav folk som bryr sig om honom hela dagarna. Ovis och Alfons skulle säkert gärna också vara där men jag tyckte det räckte att pracka på mina föräldrar en hund när de har ön full av barnbarn och gäster.

Nu letas det hus för fulla muggar och jag har lyckats engagera alla mina tappra arbetskamrater som fortfarande arbetar. Jag har lite på gång men ännu inte något som är klart men jag hoppas det löser sig så fort som möjligt för allas skull. Att lämna lägenheten (eller bunkern som jag kallar den) är jag inte ett dugg ledsen över. Jag vill mer än gärna ha ett ställe med tomt och trädgård där hundarna och jag kan vara ute och njuta. Som det är just nu så har vi 37 m² med tre fönster att njuta utav… Fastighetsägaren har inte heller varit mycket att hänga i julgranen, det har varit många turer med saker som inte fungerar och underhållet i huset är långt ifrån ok.

Om 1,5 vecka så ska jag ha semester i tre veckor, skönt! Självklart så kommer det bli en hel del vallning och en vallningsclinic är också bokad. Utöver det så är planerna öppna, skulle dock vara skönt att komma bort ett tag om det inte blir att flytta förstås

Nehe, nu börjar det bli dags att samla ihop sig för sista kvällrundan. Avslutar med några macro-bilder.