I helgen som var, var det dags för årets andra och sista vallningstävling. Som vanligt hade jag tänkt vara med och hjälpa till så sagt och gjort så packade jag in mig, Alfons och Ovis och styrde kosan mot Kroksbo. Jag åkte dit på fredagen efter jobbet och installerade mig och på lördag morgon så var det dags för tävling. Jag tog en lång promenad med hundarna och sedan fick de vara inne en stund medan jag satt som timekeeper på ankorna. Som vanligt var det en mix utav både bra och mindre bra runs. Tanken började gro redan lite medan jag satt där att det skulle bli kul att starta Ovis på ankorna eftersom han hade varit så himla duktig med dem när vi var där och tränade över valborg. När alla kört sina run på ankorna var det dags för lunch så jag hämtade hundarna gick en liten sväng och sedan var vi nere vid banan och tittade på de som körde på korna. Jag började så smått fundera lite mer på att köra Ovis på ankorna men visste inte om det var möjligt. På kvällen var det dags för den sedvanliga grillningen och surret med alla härliga deltagare. Jag satte mig vid ett bord och det fylldes på vart efter, en av tjejerna som satte sig vid mitt bord hade kört sin unga hund på ankorna och var inte så nöjd med hur det gått och sa att hon ville sälja sitt run som hon hade på söndagen. Efter velande fram och tillbaka och en snabb konsultation så beslöt jag mig för att köpa hennes run. Jag tänkte att det värsta som kan hända är att vi försöker och att det inte går.

Ovis och jag på ankorna i valborg

På söndagen så var vi som vanligt uppe med tuppen och började dagen med lite bus i skogen och en god frukost. Sedan tog jag med mig Alfons och Ovis ner till tävlingsplatsen och tittade på när de körde igång med fåren. När alla advanced-hundarna kört klart på fåren startade de igång ankorna. Ovis och jag var näst sist utav alla started-hundarna på ankorna så vi hade en hel del väntan innan det blev vi. Det flöt på bra och hux flux så var det Ovis och min tur. Vi gick fram till domaren som den dagen var Wayne Kirby och sa den obligatoriska ramsan med startnummer, klass och djurslag. Sedan gick vi in på banan och jag kopplade loss Ovis. Jag kunde just då höra hur mitt hjärta slog av nervositet… Janne släppte ut ankorna till oss och vi fick klartecken till att starta. Jag skickade iväg Ovis framåt och då släppte nervositeten och koncentrationen tog över. Vi fick ankorna fint upp längs ena långsidan och förbi första hindret. På driven på kortsidan råkade vi vända dem åt fel håll men redde ändå ut det ganska så snabbt. Andra hindret gick skapligt, Ovis kunde gå sakta fram och lägga sig och bara hålla tryck på dem så de rann igenom. Efter andra hindret så är det bara långsidan ner innan man tar in dem i takepen där ankorna har sin trygghet, så är man inte med rusar de ner och man förlorar en massa control score på den sträckan. Ankorna började rusa iväg så jag skickade runt Ovis för att stoppa dem vilket han gjorde riktigt fint, sen kallade jag upp honom igen och då rullade ankorna på igen så han fick stoppa dem ytterligare en gång. Till slut så tog vi ner dem i ena hörnet, jag öppnade grinden till takepen och skickade ut Ovis för att hämta in dem. Han gjorde det jättefint men såg lite snopen ut när vi var klara. Han tyckte nog att det hade gått lite för fort (1 min 46 sek) och ville jobba mer. När vi kom ut från banan så tackade domaren och jag var så otroligt stolt över min lilla hund som jobbat så himla fint. Det räckte med att jag tittade på mina vänner så började glädjetårarna komma, vi som kämpat den sista tiden och så var han så superduktig.

Ovis och jag under vårt run. Bilden är tagen av Marianne D-L

Lite senare under dagen när jag satt som timekeeper på korna så kom domaren fram och pratade lite med mig. Jag fick beröm för att jag hade låtit Ovis få jobba själv på avstånd och för att vi hade kontrollerat ankorna på vägen ner till takepen. När alla hade gått sina runs på alla djurslag så var det dags för prisutdelning och döm min förvåning när det visade sig att vi vunnit klassen och dessutom fått qualifying score på 88 p (av 100 möjliga)! Jag var så stolt så jag kunde spricka! Bättre första start kan man väl knappast få! Vi fick även en jätte-rosett för High in trial started dvs. vi fick de högsta poängen av alla started-hundarna den dagen. Tyvärr fick jag inte möjlighet att hämta det priset själv, vilket är en historia för sig själv, men mina fina vänner tog det åt mig så jag fick den levererad igår.

Vi tar emot vårt pris av domaren. Bilden är tagen av Cecilia Thren.

Nu kan man väl lugnt säga att jag är taggad inför det fortsatta tävlandet men är också väl medveten om att det långt ifrån kommer att alltid gå lika bra som det gjorde denna gång. Men med massor utav träning så ska vi förbereda oss så mycket det går för att kunna göra vårt bästa. Tävlandet är inte det viktigaste för mig utan huvudsaken är att jag och min hund gör ett bra jobb tillsammans och får arbetet utfört på bästa sätt oavsett om det är tävling eller ej.

En dålig bild på Ovis tagen med mobilen på han och hans STORA rosett..

Nu är det bara 1,5 dagar kvar sedan är det äntligen dags för semester! Ser fram emot tre veckors ledigt med att bara kunna slappa, träna hund och göra det man känner för.