Idag är det ett år sedan lilla Crofter Holding´s Promise (senare döpt till Ovis som betyder får på latin) flyttade in till mig och min lilla flock. Jag kan nog fortfarande inte riktigt förstå att jag till slut fick den hund som jag längtat efter. Båda hans föräldrar fångade mig från första stund, Libby med hennes självklara pondus och stolthet och Mike med sin otroliga charm och arbetsglädje. När Ovis kull föddes så började såklart tankarna spinna kring en ny hund. För min del så handlade det då om att antingen skaffa en ny och verkligen satsa på hunderiet eller låta de två jag hade få det fortsatt bra med inte längre satsa mot tävling. Jag var och hälsade på valparna flera gånger och tyckte att den lilla röda hanen var sååå himla fin. Trots detta så var det alltid något särskilt med den lilla svarta, även fast jag försökte övertala mig själv att det var den röda jag skulle ta om jag skulle ha en valp. Tankarna fortsatte och jag kände att det mer och mer lutade åt att fråga om jag fick köpa en utav pojkarna. Efter lite fjäskeri för min kära far så var det klart, han kunde hjälpa mig att ta hand om min lilla valp på dagarna eftersom jag var tvungen att arbeta. Jag pratade med Marianne och frågade om jag fick köpa en utav pojkarna, hon sa att hon tyckte den svarta skulle passa mig bäst och jag kunde inte länge säga emot då han charmat mig totalt.
Sagt och gjort, den 19 januari 2011 så gick jag över till dem för att skriva på alla papper och ta med mig den lilla valpen hem. När jag bar honom på väg hem så var jag både överlycklig och fullständigt skräckslagen! Hur skulle det gå med Sigge och Alfons, skulle jag klara av tre hundar, hur skulle det gå eftersom jag måste jobba och inte kan ta med mig hundarna dit, hade jag fattat ett beslut mer på hjärta än förnuft, skulle han bli för svår för mig? Frågorna hopade sig men mest så kände jag en sådan otrolig glädje över att äntligen ha fått hem min lilla dröm-valp. Det tog inte många dagar innan Ovis och Alfons blev riktigt goda vänner, de lekte och myste tillsammans. Det var väldigt sällan de höll sig isär, där Alfons var hittade man även Ovis. För Sigge så tog det lite mer tid att acceptera att det var en ny liten valp som skulle bo hos oss. Han kunde inte förstå vad en liten valp skulle vara till för nytta när det var så lugnt och skönt innan. Men man kunde ändå se mer och mer att han i smyg tyckte att det var lite kul, nu fanns det ju en ny liten parvel att bossa omkring med.
Efter att Ovis varit hos mig i bara några veckor så fick han en smäll som gjorde att han blev halt. Det var en jobbig period för både honom och mig med rehabilitering, veterinärbesök, koppelpromenader och vila. Flera gånger trodde man att han var bra och så kom det tillbaka. Efter att ha vilat i nästan en månad med följd av trasiga möbler, böcker, dörrar, blommor, bäddar osv. så friskförklarades han. Vilken lättnad det var! Idag så märker jag inte av skadan alls men arbetar förebyggande med simning, träning, massage och stretchning.
Detta år med Ovis har varit helt fantastiskt! Han har hittat sin plats i flocken och det är som om han alltid har funnits med oss. Vi har upptäckt en massa nya saker tillsammans och han har fått en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Träningen är påbörjad med lydnad, sök, spår, vallning och uppletande. Han tycker verkligen om att träna och är inte det minsta svår att varken motivera eller belöna. Vallningen är såklart det han gillar allra mest och vi har under åter som gått mest bara fått känna på hur det känns samt träna in hans attityd mot djuren. Det är först de senaste gångerna som jag har börjat lägga in två kommandon, ”Gå sakta” och ”Stanna”.
Nu ser jag fram emot många roliga, innehållsrika, utvecklande och upptäckande år framöver.
Tack snälla Marianne och Gunnar för att jag fick köpa denna underbara lilla kille! Jag är er evigt tacksam!
